Lofgrenbloggar

Malin åker hem på onsdag - men idag var sista gången vi träffades och klumpen i magen är stor och tårarna är nära. Hon har varit min trygghet, mitt stöd sen dag 1 hos familjen. Kommer fortfarande ihåg hur glad jag blev när jag fick följa med henne till dansen första fredagen och kunde prata av mig min nervositet. Att det då skulle bli en lång vänskap kanske jag inte trodde men faktum är att om hon inte hade varit här under dessa tio månader hade jag i denna stund suttit hemma i Sverige. Jag har svårt att förstå hur hon har stått ut med mitt gnäll iprincip varje dag - men det har hon och jag är så otroligt tacksam för jag tror verkligen att jag har fått en vän för livet.

Sötisten gav mig kläder till min nalle som sitter hemma i Nödinge - kommer tänka på henne varje gång jag tittar på nallen - antagligen det som var hennes tanke ;)