Lofgrenbloggar

Fick en match idag, igen. Nu är det snabba puckar... :) Ibland (läs idag) hade jag verkligen gett upp hoppet. Det är inte roligt när familjer jag pratar med säger att de ska höra av sig och sen så försvinner de bara. Trots att jag vet att det inte är mig det är fel på så blir det så personligt. Ju mer matchningar man får, desto mer tappar man modet, någon som känner igen sig?

Jag kommer ihåg i början när jag fick de första matchningarna. Jag kunde knappt sova när jag hade fått ett mail. Jag ville det så otroligt mycket då, egentligen vill jag lika mycket nu men det känns mer och mer avlägset. Vilket inte alls är roligt, för ni som känner mig vet hur mycket jag innerst inne jag vill det här!