2 månader
Ja, tro det eller ej. Men idag har jag varit i detta stora, skrämmande och underbara land i två hela månader. Jag kan inte med ord säga hur stolt jag är över mig själv. Jag den hemmakära, blyga lilla Ida vågade sätta mig på ett plan till ett främmande land - men framför allt en främmande familj. Jag som allt för ofta inte pratar med främlingar bestämmde mig alltså för att åka och BO hos en främmande familj i ett helt år... Crazy! Har fortfarande pappas ord i huvudet som han sa i bilen påväg till flygplatsen "Kommer ihåg för jag vet inte hur många år sedan du sa att du ville åka iväg. Då tänkte jag bara 'Låt henne hållas, hon kommer inte att åka ändå' men nu är du faktiskt påväg". Jag är grym!! (Om jag får säga det själv) Har klarat två månader, vilket betyder att jag har fem ynka likadana perioder till. Kommer jag klara hur lätt som helst (säger jag nu utan att ha hemlängtan alltså...) för jag har en bra värdfamilj, superstötande familj och vänner där hemma och underbara vänner i detta land! Bara så att ni vet så hade jag inte klarat detta utan er <3
Jag känner hur jag växer för varje dag. Blir bättre på engelska, blir bättre på att småprata med både S och mina värdföräldrar, blir bättre på att ta hand om S och blir bättre på att köra bil. Jag har blivit självständigare, men samtidigt insett hur bra jag har det hemma. Det är jobbbigt ibland att inse hur mycket man missar där hemma, men samtidigt - som jag alltid försöker tänka - missar ni där hemma precis lika mycket av mitt liv som jag missar av ert. Så det går jämnt upp liksom ;) Denna period har fått mig att inse hur mycket man tar för givet hemma, och det är väl också en del av upplevelsen :)
Vet ni vad jag framför allt saknar? Förutom det där självklara då... Det är att sätta sig på cykeln en varm sommardag, åka ner till torget, köpa något mysigt att äta till kvällsmat och säga HEJ till någon man känner i mataffären! Haha, jag vet - jag är knäpp ;) Men det är något med att bara vara lilla jag i detta stora land. För innan jag åkte tyckte jag det skulle bli så skönt att slippa känna igen alla - aldrig vara bara lilla jag. Men nu, nu vill jag ha någon att säga hej till. Jag vill att folk ska veta vem jag är ;) Haha, får väl gå runt i mataffären och säga hej till folk. Vet bara inte hur de kommer att reagera ;)
Detta är typ det sista kortet som togs på mig i Sverige - och trots att det är typ tre månader sedan - så är jag en helt annan Ida idag!
Jag känner hur jag växer för varje dag. Blir bättre på engelska, blir bättre på att småprata med både S och mina värdföräldrar, blir bättre på att ta hand om S och blir bättre på att köra bil. Jag har blivit självständigare, men samtidigt insett hur bra jag har det hemma. Det är jobbbigt ibland att inse hur mycket man missar där hemma, men samtidigt - som jag alltid försöker tänka - missar ni där hemma precis lika mycket av mitt liv som jag missar av ert. Så det går jämnt upp liksom ;) Denna period har fått mig att inse hur mycket man tar för givet hemma, och det är väl också en del av upplevelsen :)
Vet ni vad jag framför allt saknar? Förutom det där självklara då... Det är att sätta sig på cykeln en varm sommardag, åka ner till torget, köpa något mysigt att äta till kvällsmat och säga HEJ till någon man känner i mataffären! Haha, jag vet - jag är knäpp ;) Men det är något med att bara vara lilla jag i detta stora land. För innan jag åkte tyckte jag det skulle bli så skönt att slippa känna igen alla - aldrig vara bara lilla jag. Men nu, nu vill jag ha någon att säga hej till. Jag vill att folk ska veta vem jag är ;) Haha, får väl gå runt i mataffären och säga hej till folk. Vet bara inte hur de kommer att reagera ;)
Detta är typ det sista kortet som togs på mig i Sverige - och trots att det är typ tre månader sedan - så är jag en helt annan Ida idag!
Kommentarer
Trackback
