Lofgrenbloggar

Jag har börjat få lite resfeber. Inatt hade jag svårt att sova, trots att jag lyssnade på ljudbok. Jag har inte några särskilda tankar i huvudet, utan det är bara: JAG ÅKER SNART! :D Kanske för alla hejdå jag har sagt nu det sista, inga så att jag har gråtit, men ändå. Många kramar och många ledsna miner från de jag sagt hejdå till. Jobbigast är definitivt Emelie och Oscar, för som jag har skrivit tidigare: De kommer vara så stora när jag kommer hem igen. Jag har följt dem sen de var alldeles nyfödda och helt plötsligt ska jag vara ifrån dem ett år.

Men samtidigt - äventyret jag ska ut på är något jag drömt om så länge, så jag vill egentligen åka NU. Det känns nu som att jag inte kommer få någon större hemlängtan (kommer säkert att ändras) eftersom jag kommer uppleva något så underbart där borta i USA. Alla är ledsna, speciellt min familj, men jag är inte det. Jag vill ut på mitt största äventyr jag än så länge har upplevt och utvecklas som människa. Hoppas ni förstår mig min älskade familj och vänner!

Till det rubriken talade om. Idag är det en vecka kvar tills jag träffar min värdfamilj :D Galet!