Lofgrenbloggar

Dagen D, som jag räknat ner till från dag 1 i USA, på ett eller annat sätt. Jag är så otroligt stolt över att jag klarade av mitt år som au pair. För jag ljuger om jag säger att det var en enkel resa. Det var allt annat än enkelt - har nog aldrig gråtit så mycket och burit på så mycket ilska som jag gjort under detta år. MEN - jag skulle göra det tusen gånger om, för även om det har varit jobbigt så har jag aldrig haft så roligt som jag faktiskt haft. Jag har skrattat så tårarna sprutat, upplevt så mycket mer än vad jag någonsin gjort, blivit en starkare och självsäkrare Ida, lärt mig bättre engelska, fått en amerikansk familj i grannarna, fått lära känna lilla S och bli en del av hennes familj men framför allt - fått otroliga vänner som jag aldrig kommer glömma av.

 

Kan fortfarande inte förstå hur man kan bli så nära varandra på så kort tid. Men antar att avståndet från familjen gör att man använder sig av vännerna istället, och det är ju bara en au pair som kan förstå vad en annan au pair går igenom varje dag. Hade aldrig klarat mig om jag inte hade fått gnälla av mig till er <3 Men jag hade absolut inte klarat mig utan er - mamma, pappa och Elin. Jag vet att det har varit jättejobbigt för er att jag har varit på andra sidan Atlanten i ett år, och även om jag kanske inte visar det, så kommer jag vara otroligt tacksam i hela mitt liv för att ni stöttade mig och hjälpte mig under denna tid. Ni är helt enkelt bäst - love you <3<3<3<3<3

 

20 juni var också dagen nästa äventyr började. Jag sa nämligen hejdå till familjen J och systrarna Andreasson för att åka till SF alldeles själv!